Gustav Vasas Bibel

Vad som avses med Gustav Vasas Bibel är inte självklart och förklaras därför kortfattat här.
När Gustav Vasa valdes till kung över Sverige 1523 inleddes reformationen av den svenska kyrkan. Den avgående katolska ärkebiskopen Johannes Magnus hade tidigare påpekat att många av landets präster saknade tillräckliga kunskaper i latin och därför hade svårt att förstå Bibeln och undervisa folket i Guds ord.

Med ambition att göra Bibelns budskap begripligt och tillgängligt för hela befolkningen, inte endast för den lärda kyrkan, gav Gustav Vasa prästen Olaus Petri i uppdrag att översätta Nya Testamentet till svenska. Som huvudkälla använde Olaus Petri Martin Luthers tyska Nya Testamente från 1522. För kritisk granskning och jämförelse använde han även Erasmus av Rotterdams latinska översättning av grekiska handskrifter från 1516, samt Vulgata, den klassiska latinska bibelöversättningen av Hieronymos från omkring 405.
Nya Testamentet gavs ut 1526. Det var dock inte avsett som en slutgiltig rikstäckande normtext, utan publicerades eftersom den framväxande evangeliska kyrkan hade ett trängande behov av en enhetlig och auktoritativ bibel. Uppdraget att ta fram en fullständig, språkligt bearbetad och lutherskt normerad kyrkobibel med krav på teologisk korrekthet gavs därefter av Gustav Vasa till Olaus Petris yngre broder, ärkebiskop Laurentius Petri.

Nya Testamentet 1526 byggde på flera parallella källor och uppvisade både talspråkliga drag och en inkonsekvent stil. Detta gjorde en ny översättning nödvändig, denna gång helt baserad på texterna i Martin Luthers Bibel och på Luthers översättningsprinciper. Resultatet blev Gustav Vasas Bibel, Biblia Thet är All then Helgha Scrifft på Swensko, utgiven 1541.

Sammanfattningsvis gavs Nya Testamentet på svenska ut 1526, och 1541 publicerades hela Bibeln på svenska, omfattande Gamla Testamentet, Apokryferna och Nya Testamentet.

Versnummer infördes i svenska biblar först under 1600-talet och finns därför inte i Gustav Vasas Bibel.

—